Pausmusik eller i väntan på Godot

På grund av en plöts­lig för­säm­ring av mitt fysis­ka all­män­till­stånd har jag inte kun­nat pub­li­ce­ra något här på ett tag. Jag hop­pas på att kun­na ta upp trå­den igen snart, men under tiden kom­mer här någ­ra dik­ter som jag skrev 2007 om kro­nisk sjuk­dom. Eftersom sam­ma, fort­fa­ran­de odia­gnosti­ce­ra­de symp­tom som jag skrev dik­ter­na om har kom­mit till­ba­ka i full styr­ka tyc­ker jag att det är en pas­san­de tidskap­s­el över Lai­di från 2007.

Det gör en bra på att sväl­ja pil­ler
djäv­ligt bra
bara ge mig allt ni har, allt gli­der ner
jag tän­ker inte
läng­re

Det gör en bra på att se monst­ren
hur lätt som helst
vita klä­der
små
ela­ka
ham­ma­re

Det gör arm­vec­ken ärri­ga
som knu­ti­ga land­skap under huden
svå­ra­re och svå­ra­re att hit­ta,
det dyr­ba­ra

Det gör ens dagar till ett
enda
långt
flö­de
i vän­tan på
(Godot)
i vän­tan på
besked

Det gör att vil­jan och krop­pen
går
skil­da vägar
tyvärr är vi fort­fa­ran­de bund­na av
fysi­ken