”Slutligen slickar hon din svullna penis mycket försiktigt, som om hon helade den. Du kommer igen i hennes mun. Hon sväljer allt som om varje droppe vore värdefull.”
Kafka på stranden
Den japanska författaren Haruki Murakamis popularitet växer för varje år. Han är en ständig kandidat i Nobelprisdiskussioner och hyllas av kvinnor och män, gamla och unga. Hans böcker säljer i miljoner och har översatts till ett femtiotal språk. Han omnämns som en av världens viktigaste författare, och den djupare meningen med hans böcker diskuteras och analyseras i vartenda litteraturhörn. Alla gillar Murakami.
Jag gillar också Murakami och har läst många av hans böcker. Jag gillar hans språk, hans fantasifullhet, hans beskrivningar, hans detaljrikedom… Men jag kan inte läsa hans böcker längre. För varje bok jag läst har jag blivit mer och mer konfunderad och besvärad över sexbeskrivningarna. Inte på grund av att det förekommer sex, utan på grund av hur sex framställs i Murakamis värld. Efter att jag läst färdigt 1Q84-triologin blev det tydligt för mig att det finns ett mönster som praktiskt taget varenda sexbeskrivning i Murakamis böcker följer:
En manlig karaktär tar passivt emot sex från en kvinna. Det berättas vanligtvis ur mannens perspektiv. Ofta är det en tredje person som erbjuder/köper/påtvingar mannen samlaget, gärna en annan man i maktposition. Den manliga karaktären njuter som regel av det, medan kvinnan utför samlaget av andra skäl än sin egen njutning. Hennes njutning framställs inte som viktig för samlaget och beskrivs knapphändigt eller inte alls. När samlaget är över, det vill säga när mannen har fått utlösning, försvinner kvinnan ofta helt ut ur historien eller förpassas till en mindre viktig position.
Jag har såklart inte fotografiskt minne och jag kan ha missat eller glömt något. Men jag kan inte minnas eller hitta en enda sexscen av Murakami som är helt ömsesidig och där kvinnan faktiskt har sex bara för att hon vill ha sex. Det finns också ett genomgående fokus på detaljerade beskrivningar av kvinnokroppar, extremt hårda penisar och ymniga utlösningar. Som kvinnorna ofta omsorgsfullt tar till sig med antingen kön eller mun.
Det här är sex i Murakamis värld. De manliga karaktärerna är passiva mottagare till sexuella handlingar. Medan de kvinnor som utför handlingarna sällan har sex utan något bakomliggande skäl som inte alls har med sex eller njutning att göra. Och med tanke på att det allmänt brukar sägas att alla Murakamis manliga huvudkaraktärer egentligen är olika versioner av honom själv, så undrar jag hur hans syn på sex egentligen är? Och vad han har för syfte med att gång på gång beskriva sex på det här sättet?
Murakami blir som sagt bara mer och mer populär, men för mig är det förvånande att så få människor ens verkar reflektera över hans sätt att beskriva sex. Unga tjejer från alla olika bakgrunder och förutsättningar prisar honom hejdlöst utan att säga ett ord om sexet. Välutbildade, höglitterära kulturfeminister likaså. Ett intressant exempel är min egen mamma. Hon är en politiskt medveten och starkt feministisk kvinna, som överlag inte brukar gilla när sex förekommer i konst. Men hon rekommenderade min varmt att läsa Kafka på stranden för att hon tyckte att den var så fantastisk. Det var den första bok av Murakami jag läste. När vi senare pratade om den sa jag att jag gillade den, men att jag tyckte att allt extremt detaljerat sex var lite väl utförligt och påträngande. Och min mamma svarade förvånat:
- Vilket sex?
Hon hade helt och hållet raderat bort allt sex ur sitt minne och bara tagit till sig vad hon tyckte var bra med boken. Hon kan fortfarande inte minnas att det var något särskilt sexuellt med boken, trots att vi har diskuterat det och också skrattat åt det. Medan vi fortsatt att läsa Murakamis böcker och inte tänkt så mycket mer på det. Men idag kan varken hon eller jag skratta åt det, eller fortsätta läsa hans böcker. För vad är det för mekanism som gjorde att min mammas medvetande helt hoppade över alla extremhårda penisar som slickades rena från sperma? Är det vad som har hänt över hela världen, har vårt kollektiva medvetande skapat blanka tomrum så att vi bara ser Murakamis mystiska världar och filosofiska djup? Har det spridit sig en selektiv sexamnesi med hans böcker, ett Murakami-syndrom som gör att ingen minns de delarna?
Här kommer bara ett fåtal exempel på de många sexuella möten som förekommer i Harukis böcker. Varning för spoilers och könsbeskrivningar.
I Kafka på stranden:
Femtioåriga fröken Saeki kommer till femtonåriga Kafkas rum på natten. Kafka är kär i fröken Saekis femtonåriga spöke, samtidigt som han tror att hon är hennes biologiska mamma. Fröken Saeki går i sömnen. Hon klär av sig själv och honom, rider honom tills han får utlösning och klär sedan på sig och går.
I bokens parallellhandling letar lastbilschauffören Hoshino efter en speciell sten. Han blir erbjuden en prostituerad av karaktären överste Sanders, som tjatar om det tills Hoshino går med på att ligga med den prostituerade. Först efter det kan Sanders berätta var stenen finns. Varför Hoshino först måste ligga med den “lilla knullmaskinen” framgår inte. Den prostituerade badar Hoshino och ger honom en avsugning, sedan smeker hon honom hård igen och får honom att komma totalt tre gånger.
I Fågeln som vrider upp världen:
Huvudkaraktären Toru Okada delar en dröm med karaktären Kreta Kano. Hon suger av honom medan han sitter helt förlamad, sedan klär hon av honom, lägger honom på rygg och rider honom till utlösning. Han vaknar av att han har fått utlösning på riktigt. Efteråt minns båda drömmen som något som hänt på ett annat plan. Senare i boken övertalar Kreta Kano honom att ha sex med henne på riktigt. Hon är prostituerad och vill frigöra sig själv från det livet, och från sina egna trauman, genom att sälja sin kropp en sista gång. Betalningen är kläder som tillhör Okadas fru, som har försvunnit.
I 1Q84:
Den kvinnliga huvudkaraktären Aomame får i uppdrag att mörda ledaren för en religiös sekt. Han har brutalt våldtagit småflickor, bland annat sin egen dotter. När hon träffar ledaren förklarar han att han tidvis blir helt förlamad och inte känner något alls, men att han då har konstant stånd. Då rider sektens småflickor honom till utlösning för att de vill bli gravida med hans efterföljare, trots att de ännu inte har mens. Ledaren har enligt honom själv inget alls med deras beslut att göra, han är bara ett kärl för den mystiska kraft som sekten har som kärna.
Samtidigt som detta pågår blir den cirka trettioåriga karaktären Tengo förlamad på samma sätt som ledaren blivit. Ledarens nu sjuttonåriga dotter Fukaeri, som rymt från sekten, rider honom till utlösning. Stort fokus läggs på att beskriva hennes kropp. Under hela processen är Fukaeri helt känslolös och oberörd. Hon är precis som sin pappa bara ett kärl som uppfyller sitt syfte. Resultatet av de båda mötena är att Aomame blir gravid med Tengos barn.
”Tengo hade aldrig trott att hans stora penis skulle komma in i hennes lilla, nyskapade könsorgan. Den var både för stor och för hård. Det skulle göra mycket ont. Men plötsligt märkte han att han redan var helt och hållet inne i Fukaeri. Det hade inte funnits något motstånd. När han hade trängt in i henne, hade Fukaeri inte ändrat en min.”
1Q84
Murakami-syndromets kollektiva sexamnesi bekymrar mig. Vi lever i en tid där #metoo har visat att sexuella övergrepp i åratal faktiskt har varit normen, vi har bara inte pratat om det. Och en av världens mest populära manliga författare ger ut bok efter bok där sex beskrivs som något som män passivt får av kvinnor, som inte har sex för sin egen njutnings skull utan av helt andra motiv. Ofta med någon sorts incestmotiv, ofta med någon sorts prostitution. Så gott som alltid med fokus på att beskriva den kvinnliga kroppen och mannens erektion och utlösning. Det kanske förekommer en positiv kvinnlig orgasm i någon av Murakamis böcker, men jag kan inte hitta någon. Vi läser detta, kvinnor och män, bok efter bok, och ingen verkar lägga märke till det överhuvudtaget. Ingen pratar om det. Och om vi inte pratar om det kommer vi aldrig att analysera det eller ifrågasätta det, därmed accepteras det som normalt. Murakami-syndromet normaliserar det.
Haruki Murakami brukar skämtsamt omnämnas som en kandidat till Bad Sex in Fiction Award. Skämtsamt, vi skakar på huvudet och skrockar åt det. Mer blir det inte. Aldrig en allvarlig diskussion om vilken sorts sex han väljer att beskriva, vad han vill säga med det han skriver om sex. Tänk om en författare skrev bok efter bok med detaljerade beskrivningar av sexuella övergrepp, där många av beskrivningarna inte ens verkade fylla någon tydlig funktion för berättelsen. Då skulle vi (förhoppningsvis) reagera och börja ifrågasätta vad författaren ville säga med det. Men Murakami smyger sig på. Hans sex är väldigt sällan öppet våldsamt, väldigt sällan blir en kvinna aggressivt påsatt medan hon tydligt kämpar emot. Istället skapar Murakami en värld där kvinnor utan att ifrågasätta det våldtar sig själva på passiva, superstyva penisar. Och vi märker det inte ens.
Bra och intressant analys. Det är viktigt att visa att sexskildringar i litteraturen har mycket betydelse. Jag håller med om att kritiker och läsare brukar hoppa över detta. Märkligt. Det påminner mig om “Krokodilen”, en hyllad roman av Herman Lindqvist. Där finns en tjej som lyckas fly från något hemskt. Och det första hon gör när hon chockad och gråtande kommer hem (om jag inte kommer ihåg fel) är att ge den manliga karaktären oral sex. Ingen kritiker nämnde detta. Medan för mig var det tillräckligt för att klassa boken som dålig.
Tack så mycket! Och den Lindqvist-passagen låter onekligen märklig. Och märkligt att ingen kritiker reagerade på det. Precis som med Murakamis texter säger det en del om hur bedövade vi är inför sådana här saker.