Inledningen på berättelsen om Hobbyhollywoodmamman — pågående romanprojekt

Och jag har pal­jet­te­ra­de tut­tar! ropar hob­by­hol­ly­wood­mam­man glatt och slår ut med armar­na, för det har hon.

Hob­by­hol­ly­wood­mam­man heter egent­li­gen Hel­le. Hon har ald­rig varit i Dan­mark, men hen­nes mam­ma hade tyd­li­gen släkt i Århus och tyck­te att Hel­le var fint eller exo­tiskt eller nåt. Hob­by­hol­ly­wood­mam­man hatar sitt dans­ka namn. Det är så… danskt. Tänk om hon hade kun­nat få ett lite mer svenskt­kling­an­de eller i alla fall öresund­sne­utralt namn, Maja till exem­pel. Det är ju gång­bart inter­na­tio­nellt ock­så. Eller var­för inte Mar­gret­he, det­ta roja­list­namn, då hade hon ju kun­nat pre­sen­te­ra sig som Mar­ga­re­ta och sludd­ra lite på slu­tet. En vokal hit eller dit spe­lar ju ing­en stör­re roll. Fast helst skul­le hob­by­hol­ly­wood­mam­man vil­ja heta nåt rik­tigt hol­ly­woodskt, nåt helyl­lea­me­ri­kanskt. Samant­ha eller Eli­za eller var­för inte Bar­ba­ra, det är ju fak­tiskt nam­net på en före det­ta pre­si­dent­fru och kan för­kor­tas Bar­bie. Lite ung­dom­ligt sådär, och vem skul­le inte vil­ja asso­cie­ras med en sån figur?

Nag­lar­na ras­par mot pal­jet­ter­na när hob­by­hol­ly­wood­mam­man drar fing­rar­na över de pal­jet­te­ra­de tut­tar­na, lite non­cha­lant sådär, som att hon bara av en hän­del­se råkar röra lite lätt vid sina inti­ma delar, som att det inte är någon Big Deal. Nag­lar­na är långa och plasti­ga och ljust, knal­ligt, pif­figt mar­si­pan­ro­sa. Hon skul­le vil­ja säga att hon har fix­at dem hos en mani­ky­rist, men det är inte rik­tigt sant. Hob­by­hol­ly­wood­mam­man har sut­tit ensam i sitt kök i Fars­ta strand och noga, noga och lång­samt satt dit var­je nagel, fast hon inte är sär­skilt hän­dig av sig. Man har inte råd att gå till en mani­ky­rist när man är en från­skild, ensam­stå­en­de, under­be­tald, livs­kri­san­de ensam ensam ensam hob­by­hol­ly­wood­mam­ma, inte ens till den sun­ki­ga and­ra­klass­ma­ni­ky­ris­ten som är inhyst i käl­lar­vå­ning­en under fri­ser­sa­long­en i Fars­ta strand. Hon ser den från sitt föns­ter och spot­tar för­akt­fullt mot deras källartrap­pa och tän­ker att det där kan hon göra bätt­re själv. Rät­tel­se: Hon tit­tar läng­tans­fullt mot den ros­ti­ga källartrap­pan som ter sig som por­ten till para­di­set medan hon käm­par och käm­par med des­sa nag­lar som inte vill sit­ta rakt hur myc­ket hon än lir­kar och bönar och ber. De skrat­tar hen­ne rakt upp i ansik­tet om san­ning­en ska fram. Men hon sit­ter ändå där, bit­tert svä­ran­de, det är en lör­dags­ef­ter­mid­dag i feb­ru­a­ri och hon har tänt någ­ra vär­me­ljus och ställt i fönst­ret för det är ju så bra mot vin­ter­dep­pig­he­ten och grå­das­ket och snöslas­ket och lju­set som väg­rar infin­na sig. Hon pil­lar och pil­lar och pil­lar på sina nag­lar och hon öns­kar att hen­nes dot­ter vore där och fix­a­de nag­lar­na åt hen­ne. Men hon skul­le ald­rig våga visa sig med såna nag­lar för sin dot­ter. Dot­tern heter Jon­na, en kom­pro­miss mel­lan Joel­la, som hob­by­hol­ly­wood­mam­man vil­le att hon skul­le heta, och Johan­na, som Jon­nas far vil­le att hon skul­le heta. En kom­pro­miss som ing­en av dem nån­sin varit nöjd med, all­ra minst Jon­na själv. Jon­na är fjor­ton år och und­vi­ker sin mor som pes­ten. Hob­by­hol­ly­wood­mam­man vet om det­ta och hon för­sö­ker att inte vara pin­sam och hon för­sö­ker at kny­ta an till sin omöj­li­ga dot­ter men in slutän­den är det ju så myc­ket lät­ta­re att bara läm­na hen­ne ifred och inte låt­sas om hen­ne annat än kanske nån gång vid mid­da­gen när man talar om för hen­ne att man inte ska äta för myc­ket för då blir man fet.

Nag­lar­na sit­ter änt­li­gen någorlun­da på plats och då bör­jar hob­by­hol­ly­wood­mam­man grå­ta. Det kom­mer över hen­nes så plöts­ligt och hon kan knappt kom­ma åt en pap­pers­näs­duk att sny­ta sig i för nag­lar­na är så långa och i vägen och hon är så rädd att nån av dem ska ram­la av nu när de änt­li­gen sit­ter unge­fär som de ska. Hon sit­ter vid sitt köks­bord med euros­hop­per­vär­me­lju­sen brin­nan­de i sina fem­kro­nors­ljus­hål­la­re från IKEA, tårar­na och sno­ret rin­ner och hen­nes hän­der lig­ger stil­la och spän­da på bor­det fram­för hen­ne med tio rosa plast­bi­tar som skri­ker åt hen­ne. Hob­by­hol­ly­wood­mam­man tän­ker att hon ju bara vill se ut lite grann i alla fall som nån som skul­le plat­sa i en vec­ko­tid­ning med glan­si­ga sidor, och pake­tet med de soc­ker­skim­ran­de lös­nag­lar­na var ju på rea på Åhléns i Fars­ta cent­rum och det var ju ing­en hon kän­de i när­he­ten så hon pas­sa­de ju bara på. Nag­lar­na lig­ger som ett hån­fullt, vär­kan­de lager på hen­nes fing­rar, en fast­klist­rad lös­nä­sa som när som helst kan ram­la av och visa att hon egent­li­gen bara är… hon. Hon tor­kar sig för­sik­tigt med pap­pers­näs­du­ken. Hon skul­le vil­ja ha kleenex­ar i snyg­ga desig­ner­för­pack­ning­ar för det har de all­tid på Dr. Phil och Oprah, men de är för dyra så hon köper Euros­hop­pers tio­pack med pap­pers­näs­du­kar istäl­let. Och så sny­ter hon sig och tar sig sam­man. Hör och häp­na: Hon tar sig sam­man. Hon är min­sann inte bara hon, ikväll ska hon vara nån annan, nån spe­ci­ell, nån som ska dric­ka drin­kar och hål­la gla­set med korall­knall­ro­sa nag­lar och spa­na ut över loka­len och nån kom­mer att spa­na till­ba­ka. Det är själ­va huvud­po­äng­en med kväl­len: Nån ska spa­na till­ba­ka och se hen­ne, SE hen­ne! Se hob­by­hol­ly­wood­mam­man och sedan dö. Dö av häp­nad och för­und­ran över den­na över­jor­dis­ka varel­se, den­na nymf, den­na gudin­na! När den­ne nån har häm­tat sig en smu­la från döden ska den­ne nån, som natur­ligt­vis är snygg och intres­sant och bele­vad och inte bara ute efter ett snabbt knull utan nåt mer var­ak­tigt och som direkt ser att hob­by­hol­ly­wood­mam­man är den kvin­na som han letat efter hela sitt liv, han ska kom­ma fram till hen­ne och de ska ha en Inspi­re­ran­de Kon­ver­sa­tion. Efter någ­ra drin­kar (eller vin, hon kan sän­ka sig till att dric­ka vin så länge hon får sip­pa på ett glas med fot) ska han före­slå att de ska ta en taxi hem till honom som han natur­ligt­vis beta­lar, och väl hem­ma i hans mysigt inred­da och staj­la­de och lagom stä­da­de men ändå char­migt stö­ki­ga ung­karlslya ska de idka het äls­kog och de ska inse att de är kära i varand­ra, nu redan så här på en gång, och sen ska de leva lyck­li­ga i alla sina dagar på hans peng­ar, för han är för­stås gans­ka väl­be­ställd ock­så.

Hob­by­hol­ly­wood­mam­man kom­mer till­ba­ka till verk­lig­he­ten och reser sig från köks­bor­det. Nagel­byg­gar­kit­tet stä­dar hon noga undan, Jon­na är hos sin far och bor­de inte dyka upp för­rän på mån­dag men man vet ju ald­rig. Hon går till gar­de­ro­ben och häng­er upp mor­gon­roc­ken från H&M, som var på rea och är i ett sånt där här­ligt, sil­kigt mate­ri­al som känns lyx­igt fast det är syn­tet. Tar på sig sina nyin­köp­ta svar­ta spets­un­der­klä­der från sam­ma kläd­ked­ja. Spet­sen ska­ver lite, men sånt hind­rar inte hob­by­hol­ly­wood­mam­man. Hon drar på sig svar­ta stay-ups ock­så, det bubb­lar ut lite längst upp där klist­ret sit­ter men det syns inte så fas­ligt myc­ket. Över det­ta tar hon på sig en nyin­köpt klän­ning, kort och svart och gans­ka urring­ad och tight. Och med pal­jet­ter på, som sagt. Det bubb­lar ut lite här och var under klän­ning­en, en sekund tän­ker hon att hon ser ut som en för hårt stop­pad korv. Men sen slår hon bort såna nega­ti­va, okon­struk­ti­va tan­kar. Det ska vara tight, det gil­lar kar­lar­na. Som avslut­ning tryc­ker hon ner föt­ter­na i ett par röda, höga pumps, sky­höga fak­tiskt och hon har inte haft på dem på säkert fem år, men de är de enda klack­skor hon äger och föt­ter­na får fort­fa­ran­de plats i dem fast hon får käm­pa lite. Det ving­lar när hon går, men vad gör väl det? Hon ska ju sit­ta på en bar­stol med ena benet lagt över det and­ra och en non­cha­lant drink (eller ett glas vin) i han­den och då gör det ing­et om det är lite ving­ligt och smärt­samt.

När klä­der­na är på går hon ut i bad­rum­met och läg­ger på sitt ansik­te. Ett tjockt lager smink, en annan hob­by­hol­ly­wood­mam­ma, kanske en rik­tig hol­ly­wood­mam­ma? Founda­tion, puder, rou­ge, svart kajal, svart masca­ra, röda läp­par, röda röda röda läp­par. När hon ser sin hand i spe­geln inser hon att läp­par­na skär sig gans­ka rejält mot de sock­ri­ga mar­si­pan­nag­lar­na, men läp­par­na mat­char i alla fall skor­na och nag­lar­na var fak­tiskt på rea, det var inte som att hon kun­de väl­ja färg pre­cis. Håret ruf­sar hon till och spre­jar, spre­jar och spre­jar. Ruf­sar lite till. De blon­de­ra­de loc­kar­na har inte rik­tigt det efter­sök­ta hol­ly­woodsval­let, men de är i alla fall blon­da om det inte är jät­te­ljust i loka­len ser man inte utväx­ten så tyd­ligt.

Hon låter bli att se sig i hel­fi­gurs­spe­geln innan hon går. Ikväll är det illu­sion som gäl­ler, hob­by­hol­ly­wood­mam­man vill inte bli störd av någon verk­lig­het. Så hon tar sin hand­väs­ka och pru­dent­li­ga gråa dun­jac­ka och kli­ver ut i nat­ten.