Och jag har paljetterade tuttar! ropar hobbyhollywoodmamman glatt och slår ut med armarna, för det har hon.
Hobbyhollywoodmamman heter egentligen Helle. Hon har aldrig varit i Danmark, men hennes mamma hade tydligen släkt i Århus och tyckte att Helle var fint eller exotiskt eller nåt. Hobbyhollywoodmamman hatar sitt danska namn. Det är så… danskt. Tänk om hon hade kunnat få ett lite mer svensktklingande eller i alla fall öresundsneutralt namn, Maja till exempel. Det är ju gångbart internationellt också. Eller varför inte Margrethe, detta rojalistnamn, då hade hon ju kunnat presentera sig som Margareta och sluddra lite på slutet. En vokal hit eller dit spelar ju ingen större roll. Fast helst skulle hobbyhollywoodmamman vilja heta nåt riktigt hollywoodskt, nåt helylleamerikanskt. Samantha eller Eliza eller varför inte Barbara, det är ju faktiskt namnet på en före detta presidentfru och kan förkortas Barbie. Lite ungdomligt sådär, och vem skulle inte vilja associeras med en sån figur?
Naglarna raspar mot paljetterna när hobbyhollywoodmamman drar fingrarna över de paljetterade tuttarna, lite nonchalant sådär, som att hon bara av en händelse råkar röra lite lätt vid sina intima delar, som att det inte är någon Big Deal. Naglarna är långa och plastiga och ljust, knalligt, piffigt marsipanrosa. Hon skulle vilja säga att hon har fixat dem hos en manikyrist, men det är inte riktigt sant. Hobbyhollywoodmamman har suttit ensam i sitt kök i Farsta strand och noga, noga och långsamt satt dit varje nagel, fast hon inte är särskilt händig av sig. Man har inte råd att gå till en manikyrist när man är en frånskild, ensamstående, underbetald, livskrisande ensam ensam ensam hobbyhollywoodmamma, inte ens till den sunkiga andraklassmanikyristen som är inhyst i källarvåningen under frisersalongen i Farsta strand. Hon ser den från sitt fönster och spottar föraktfullt mot deras källartrappa och tänker att det där kan hon göra bättre själv. Rättelse: Hon tittar längtansfullt mot den rostiga källartrappan som ter sig som porten till paradiset medan hon kämpar och kämpar med dessa naglar som inte vill sitta rakt hur mycket hon än lirkar och bönar och ber. De skrattar henne rakt upp i ansiktet om sanningen ska fram. Men hon sitter ändå där, bittert svärande, det är en lördagseftermiddag i februari och hon har tänt några värmeljus och ställt i fönstret för det är ju så bra mot vinterdeppigheten och grådasket och snöslasket och ljuset som vägrar infinna sig. Hon pillar och pillar och pillar på sina naglar och hon önskar att hennes dotter vore där och fixade naglarna åt henne. Men hon skulle aldrig våga visa sig med såna naglar för sin dotter. Dottern heter Jonna, en kompromiss mellan Joella, som hobbyhollywoodmamman ville att hon skulle heta, och Johanna, som Jonnas far ville att hon skulle heta. En kompromiss som ingen av dem nånsin varit nöjd med, allra minst Jonna själv. Jonna är fjorton år och undviker sin mor som pesten. Hobbyhollywoodmamman vet om detta och hon försöker att inte vara pinsam och hon försöker at knyta an till sin omöjliga dotter men in slutänden är det ju så mycket lättare att bara lämna henne ifred och inte låtsas om henne annat än kanske nån gång vid middagen när man talar om för henne att man inte ska äta för mycket för då blir man fet.
Naglarna sitter äntligen någorlunda på plats och då börjar hobbyhollywoodmamman gråta. Det kommer över hennes så plötsligt och hon kan knappt komma åt en pappersnäsduk att snyta sig i för naglarna är så långa och i vägen och hon är så rädd att nån av dem ska ramla av nu när de äntligen sitter ungefär som de ska. Hon sitter vid sitt köksbord med euroshoppervärmeljusen brinnande i sina femkronorsljushållare från IKEA, tårarna och snoret rinner och hennes händer ligger stilla och spända på bordet framför henne med tio rosa plastbitar som skriker åt henne. Hobbyhollywoodmamman tänker att hon ju bara vill se ut lite grann i alla fall som nån som skulle platsa i en veckotidning med glansiga sidor, och paketet med de sockerskimrande lösnaglarna var ju på rea på Åhléns i Farsta centrum och det var ju ingen hon kände i närheten så hon passade ju bara på. Naglarna ligger som ett hånfullt, värkande lager på hennes fingrar, en fastklistrad lösnäsa som när som helst kan ramla av och visa att hon egentligen bara är… hon. Hon torkar sig försiktigt med pappersnäsduken. Hon skulle vilja ha kleenexar i snygga designerförpackningar för det har de alltid på Dr. Phil och Oprah, men de är för dyra så hon köper Euroshoppers tiopack med pappersnäsdukar istället. Och så snyter hon sig och tar sig samman. Hör och häpna: Hon tar sig samman. Hon är minsann inte bara hon, ikväll ska hon vara nån annan, nån speciell, nån som ska dricka drinkar och hålla glaset med korallknallrosa naglar och spana ut över lokalen och nån kommer att spana tillbaka. Det är själva huvudpoängen med kvällen: Nån ska spana tillbaka och se henne, SE henne! Se hobbyhollywoodmamman och sedan dö. Dö av häpnad och förundran över denna överjordiska varelse, denna nymf, denna gudinna! När denne nån har hämtat sig en smula från döden ska denne nån, som naturligtvis är snygg och intressant och belevad och inte bara ute efter ett snabbt knull utan nåt mer varaktigt och som direkt ser att hobbyhollywoodmamman är den kvinna som han letat efter hela sitt liv, han ska komma fram till henne och de ska ha en Inspirerande Konversation. Efter några drinkar (eller vin, hon kan sänka sig till att dricka vin så länge hon får sippa på ett glas med fot) ska han föreslå att de ska ta en taxi hem till honom som han naturligtvis betalar, och väl hemma i hans mysigt inredda och stajlade och lagom städade men ändå charmigt stökiga ungkarlslya ska de idka het älskog och de ska inse att de är kära i varandra, nu redan så här på en gång, och sen ska de leva lyckliga i alla sina dagar på hans pengar, för han är förstås ganska välbeställd också.
Hobbyhollywoodmamman kommer tillbaka till verkligheten och reser sig från köksbordet. Nagelbyggarkittet städar hon noga undan, Jonna är hos sin far och borde inte dyka upp förrän på måndag men man vet ju aldrig. Hon går till garderoben och hänger upp morgonrocken från H&M, som var på rea och är i ett sånt där härligt, silkigt material som känns lyxigt fast det är syntet. Tar på sig sina nyinköpta svarta spetsunderkläder från samma klädkedja. Spetsen skaver lite, men sånt hindrar inte hobbyhollywoodmamman. Hon drar på sig svarta stay-ups också, det bubblar ut lite längst upp där klistret sitter men det syns inte så fasligt mycket. Över detta tar hon på sig en nyinköpt klänning, kort och svart och ganska urringad och tight. Och med paljetter på, som sagt. Det bubblar ut lite här och var under klänningen, en sekund tänker hon att hon ser ut som en för hårt stoppad korv. Men sen slår hon bort såna negativa, okonstruktiva tankar. Det ska vara tight, det gillar karlarna. Som avslutning trycker hon ner fötterna i ett par röda, höga pumps, skyhöga faktiskt och hon har inte haft på dem på säkert fem år, men de är de enda klackskor hon äger och fötterna får fortfarande plats i dem fast hon får kämpa lite. Det vinglar när hon går, men vad gör väl det? Hon ska ju sitta på en barstol med ena benet lagt över det andra och en nonchalant drink (eller ett glas vin) i handen och då gör det inget om det är lite vingligt och smärtsamt.
När kläderna är på går hon ut i badrummet och lägger på sitt ansikte. Ett tjockt lager smink, en annan hobbyhollywoodmamma, kanske en riktig hollywoodmamma? Foundation, puder, rouge, svart kajal, svart mascara, röda läppar, röda röda röda läppar. När hon ser sin hand i spegeln inser hon att läpparna skär sig ganska rejält mot de sockriga marsipannaglarna, men läpparna matchar i alla fall skorna och naglarna var faktiskt på rea, det var inte som att hon kunde välja färg precis. Håret rufsar hon till och sprejar, sprejar och sprejar. Rufsar lite till. De blonderade lockarna har inte riktigt det eftersökta hollywoodsvallet, men de är i alla fall blonda om det inte är jätteljust i lokalen ser man inte utväxten så tydligt.
Hon låter bli att se sig i helfigursspegeln innan hon går. Ikväll är det illusion som gäller, hobbyhollywoodmamman vill inte bli störd av någon verklighet. Så hon tar sin handväska och prudentliga gråa dunjacka och kliver ut i natten.
