Från smörhålet eller boktitlar jag är glad att jag sluppit översätta

Att job­ba som över­sät­ta­re har sina utma­ning­ar, och en av de mest spän­nan­de, utma­nan­de och fru­stre­ran­de delar­na av över­sätt­ning är att namn­ge saker. Ta nam­net Fro­do Bag­gins, till exem­pel. Ska en över­sät­ta det byggt på ordet för ”säck” i ens språk, som Tol­ki­en vil­le? Eller ska en foku­se­ra på lju­det, som den svens­ka över­sät­ta­ren gjor­de när han döp­te honom till Fro­do Bag­ger? Var­je sådan här liten över­väg­ning kan kos­ta mer tid och ener­gi än att över­sät­ta fle­ra sidor van­lig text. Och för mig är det något skräm­man­de med att namn­ge saker, före­te­el­ser och karak­tä­rer. Det är så kon­kret och per­ma­nent – det jag döper kom­mer att fin­nas kvar. Det är ett så stort ansvar. Ibland har det hänt att jag namn­gett något, till exem­pel i ett teve­s­pel, som jag sedan har varit tvung­en att dras med i fle­ra upp­föl­ja­re. I vis­sa fall har jag inte varit nöjd med min över­sätt­ning när den kom­mer till­ba­ka för tred­je eller fjär­de gång­en. Men då är det bara att bita ihop och använ­da den, för den är oåter­kal­le­lig. Och ibland finns det ing­et själv­klart eller lätt sätt att över­sät­ta ett namn eller en titel på. Hur för­med­lar en sam­ma sak på ett annat språk, om ens eget språk inte har någon mot­sva­rig­het?

Jag har länge haft en stän­digt väx­an­de lis­ta över oöver­sätt­ba­ra bok­tit­lar i huvu­det, och roat mig med att fun­de­ra över vad det är som gör dem svå­ra. Och nu vill jag dela delar av den lis­tan med er.

The Stand / Pes­tens tid
Step­hen King, eng­els­ka
Tegel­stens­ro­man om hur 99 % av alla män­ni­skor dör av en män­ni­sko­ska­pad influ­en­sa, och hur de få som är kvar sam­lar sig kring två över­na­tur­li­ga gestal­ter i en kamp mel­lan gott och ont.

Den svens­ka över­sätt­ning­en av den här boken stod i vår bok­hyl­la under min upp­växt, och den gav mig fak­tiskt en av mitt livs förs­ta insik­ter om språk­li­ga skill­na­der långt innan jag ens läs­te den. Som barn kan det vara upp­rö­ran­de att upp­täc­ka att väl­kän­da namn inte nöd­vän­digt­vis är sam­ma över­allt i värl­den. Och jag fick sådan smärt­sam insikt när jag var tolv, och på bib­li­o­te­ket upp­täck­te att ori­gi­nal­ti­teln till boken inte var i när­he­ten av den svens­ka titeln Pes­tens tid. Det gjor­de mig lika arg som när jag upp­täck­te att Kal­le Anka heter Anders And på dans­ka och Donald Duck ”på rik­tigt”. Jag kän­de mig för­rådd på något sätt, och det värs­ta var ju att det inte var någon som hade gjort en dålig över­sätt­ning, utan att jag hade haft “fel” om vad boken egent­li­gen het­te. Jag hade nog inte reflek­te­rat över vad den skul­le kun­na heta i ori­gi­nal innan jag såg den eng­els­ka titeln, men något i stil med The time of the pla­gue bor­de ha varit på sin plats, tyck­te tolvå­ri­ga Lai­di. Men The Stand? Jag för­stod inte ens titeln. Det var inte för­rän jag läs­te boken på eng­els­ka, många år sena­re, som jag gjor­de kopp­ling­en att det hand­la­de om att göra mot­stånd, att stå på sig, att stå emot, att göra ett ”last stand” som det ibland dra­ma­tiskt pra­tas om. Men att över­sät­ta det? Huv­va­li­gen. Jag tyc­ker att Pes­tens tid är ett utmärkt exem­pel på hur en kan ska­pa en helt ny titel till en bok, som fun­kar lika bra som ori­gi­na­let. Eller bätt­re än ori­gi­na­let, enligt tolvå­ri­ga Lai­di. Fast bara på svens­ka, för The time of the pla­gue låter fak­tiskt bara … mesigt.

Sex­ing the Cher­ry / Ska­pel­sens kön
Jea­net­te Win­ter­son, eng­els­ka
Histo­risk roman med magisk-rea­lis­tis­ka inslag som har 1600-talets Lon­don som utgångs­punkt. Bokens huvud­te­man är hur vi behand­lar man­ligt och kvinn­ligt, och kvin­nor­nas plats i histo­ri­en.

När jag bör­ja­de läsa den här boken kän­de jag inte till den svens­ka titeln, och jag reflek­te­ra­de inte rik­tigt över vad den eng­els­ka titeln egent­li­gen betyd­de. Något om att … ha sex med ett körs­bär? Att ta någons oskuld? Körs­bär som omskriv­ning för kli­to­ris? Det var inte för­rän jag kom till mening­en ”But the cher­ry grew, and we have sex­ed it and it is fema­le” som jag insåg dub­bel­me­ning­en: ”Sex­ing” kan, för­u­tom de mer uppen­ba­ra kopp­ling­ar­na till mänsk­lig sex­u­a­li­tet, använ­das i bety­del­sen att köns­be­stäm­ma väx­ter. Och eftersom hela boken är en avhand­ling över män­ni­skans kön, om man­ligt och kvinn­ligt, är det en fan­tas­tiskt pas­san­de titel. Men hur ska den kun­na över­sät­tas? Den svens­ka titeln tyc­ker jag är helt okej, men tyvärr kom­mer den inte i när­he­ten av dub­bel­me­ning­en av ori­gi­nal­ti­teln. Vi har helt enkelt ing­et sådant ord i vårt språk.

Fra smör­hul­let / Met­tes värld
Kirsten Ham­mann, dans­ka
Roman om den otro­ligt nor­ma­la Met­te, som sit­ter i sitt bekvä­ma hem i Köpen­hamn och livs­kri­sar över allt hon inte gör och är i livet, och över att hon en dag kom­mer att dö.

Den här boken job­ba­de jag med när jag läs­te dansk-svensk över­sätt­ning på uni­ver­si­te­tet. En av upp­gif­ter­na var att tän­ka ut en pas­san­de svensk titel för boken, vil­ket såklart var så gott som omöj­ligt. För vad är ens ett smör­hål? Det har inte något att göra med sex­u­el­la per­ver­sio­ner, även om en lätt tror det. Det har att göra med gröt. När en äter gröt i Dan­mark är det van­ligt att göra en liten för­djup­ning i mit­ten av sin gröt­por­tion, där en läg­ger en klick smör som får smäl­ta. Och i över­förd bety­del­se är ett smör­hål ett rik­tigt trev­ligt och fint stäl­le, ett stäl­le där en trivs och gil­lar att bo. Titeln syf­tar allt­så på att huvud­ka­rak­tä­ren Met­te sit­ter i ett smör­hål, en trygg och trev­lig bubb­la som hon är rädd för att läm­na eftersom hon är rädd för allt i livet. Men vi har ing­et sådant ord på svens­ka! Den svens­ka titeln, Met­tes värld, är ett annat bra exem­pel på hur en kan behö­va hit­ta en helt annan titel som ändå för­med­lar något om inne­hål­let. Vil­ket Met­tes värld gör, även om den inte alls har sam­ma spe­ci­fi­ka klang som ori­gi­nal­ti­teln. Det­ta är för övrigt något en ofta mås­te göra som över­sät­ta­re, att göra om det spe­ci­fi­ka till något mer gene­rellt, för att göra det för­stå­e­ligt för en stör­re publik som inte har sam­ma kul­tu­rel­la och språk­li­ga kun­skap. Om fol­ket inte kän­ner till sem­lor mås­te en ge dem bakel­ser.

A Clockwork Oran­ge / En apel­sin med urverk
Ant­ho­ny Bur­gess, eng­els­ka
Klas­sisk sex­tio­tals­dysto­pi om ett sam­häl­le präg­lat av menings­löst våld, dro­ger och hän­syns­lös­het. Pro­ble­ma­ti­se­rar vad som blir kvar av en män­ni­ska om en tar bort den fria vil­jan – även om det hand­lar om den fria vil­jan att begå onda hand­ling­ar.

Det är nog många män­ni­skor från många oli­ka språk­gre­nar som har kli­at sig i huvu­det över den här titeln. Inte bara över hur det ska över­sät­tas, utan till att bör­ja med över vad det egent­li­gen är. För­sök själv, blun­da helt snabbt och för­sök att ska­pa en men­tal bild av vad ”a clockwork oran­ge” är. Hur gick det? Den här titeln är ett bra exem­pel på en av de störs­ta skill­na­der­na mel­lan eng­els­ka och svens­ka: sär­skriv­ning kont­ra hop­skriv­ning. Eftersom en på eng­els­ka ändå sär­skri­ver fun­kar det att ska­pa ett namn, ett begrepp eller en titel av fle­ra ord, som ”a clockwork oran­ge”. Men på svens­ka skri­ver vi ihop ord till läng­re, sam­man­sat­ta ord. Om en för­sö­ker att över­sät­ta såda­na långa enhe­ter från eng­els­ka till svens­ka får en oftast ett extremt långt och oläs­ligt ord. Och där­för är den svens­ka titeln upp­de­lad till en mening istäl­let. Den här titeln bru­kar fak­tiskt inte över­sät­tas nu för tiden, antag­li­gen fram­för allt på grund av Stan­ley Kubricks kult­film med sam­ma namn. Vil­ket jag mås­te erkän­na att jag är rätt glad för, trots att jag bru­kar före­språ­ka att vi ska våga använ­da vårt eget språk i des­sa eng­el­ski­fi­e­ra­de tider. Men den svens­ka titeln låter fak­tiskt inte lika bra, och fram­för allt är den mind­re sam­lad än ori­gi­na­let.

Neji­ma­ki­to­ri Kuro­nikuru / The Wind-up Bird Chro­nic­le / Fågeln som vri­der upp värl­den
Haru­ki Mur­a­ka­mi, japans­ka
Sur­re­a­lis­tisk roman om hem­ma­man­nen Toru Oka­da som för­sö­ker att hit­ta sin för­svun­na fru. Roma­nen tar upp teman som paral­lel­la värl­dar och vad som egent­li­gen är verk­lig­he­ten.

Den här titeln blir ännu krång­li­ga­re eftersom ori­gi­na­let är på japans­ka, vil­ket är ett språk som jag inte för­står. Men så vitt jag för­står lig­ger den eng­els­ka titeln gans­ka nära den japans­ka. Och bara att se den eng­els­ka över­sätt­ning­en bred­vid den svens­ka säger en del om hur oli­ka en kan över­sät­ta sam­ma sak. Titeln syf­tar på en fågel som huvud­per­so­nen Toru Oka­da hör i sin träd­gård. Han tyc­ker att den låter som att den vri­der upp något. Han får ock­så smek­nam­net Nyc­kel­få­geln, och vis­sa avsnitt i boken har rubri­ken ”Nyc­kel­få­gelns krö­ni­ka”. Här är ett ännu tyd­li­ga­re exem­pel på hur eng­els­kan skil­jer sig från svens­kan vad gäl­ler sär­skriv­ning och ord­stap­ling. The Wind-up Bird Chro­nic­le är en enhet, pre­cis som A Clockwork Oran­ge. Men hur fun­kar det på svens­ka, där en enhet bru­kar bli ett enda ord? Var­ken Uppvrid­nings­få­gel­krö­ni­kan eller Nyc­kel­få­gel­krö­ni­kan lig­ger sär­skilt lätt på tung­an. Så de svens­ka över­sät­tar­na har tagit en annan utgångs­punkt med titeln, och refe­re­rar till att Oka­da tän­ker att det är Nyc­kel­få­geln som vri­der upp värl­dens nyck­lar så att den fort­sät­ter att röra sig fram­åt. Resul­ta­tet är enligt mig en mer poe­tisk och vac­ker titel än den eng­els­ka.

Vil­ka krång­li­ga bok­tit­lar kan ni kom­ma på, och var­för är de oöver­sätt­ba­ra? Jag vill så gär­na veta!