Den otippade åldersinsikten eller jag åldras ikapp mina karaktärer

Jag har skri­vit histo­ri­er hela mitt liv, men i tju­go­års­ål­dern bör­ja­de jag lång­samt att ta mitt eget skri­van­de på all­var. 2008, för tio år sedan, var jag tju­gotvå och hade en förs­ta ver­sion klar av min förs­ta roman. Någ­ra år sena­re hade jag fle­ra oli­ka roman­pro­jekt på gång. Så långt allt väl. Jag var en bli­van­de för­fat­ta­re med fing­rar­na på tan­gen­ter­na. En ljuv­lig bild, fru­sen i tiden. Som en mam­mut i ett isblock.

Pre­cis efter att den bil­den togs bör­ja­de vad som skul­le visa sig vara ett decen­ni­um av sjuk­dom. Av utbränd­het och fibromy­al­gi, av depres­sion och pani­kång­est, av så många dia­gno­ser att jag har tap­pat räk­ning­en. Vil­ket inne­bar att mina roman­pro­jekt ock­så blev infrus­na, fast­låsta mitt i ska­pan­de­pro­ces­sen under tio års tid.

Snabbspol­ning till 2018, idag. Jag är tret­ti­otvå. Nu läg­ger jag fing­rar­na på tan­gen­ter­na igen, allt har för­änd­rats och ing­et har för­änd­rats. Jag öpp­nar mina skriv­pro­jekt, tinar upp mina kre­a­ti­va idéer en efter en och grans­kar dem för­sik­tigt, med bävan. I tio års tid har var­je tan­ke på mitt eget skri­van­de gett mig ång­est, total bloc­ke­ring har rått i själv­för­svar. Nu har jag sla­git det jäv­la decen­ni­et på käf­ten och mina idéer loc­kar på mig, kal­lar på mig, de vill släp­pas loss igen. Och jag läser dem och jag ser att de vill mig väl, att jag vill mig själv väl i min lust att fort­sät­ta skri­va. Så jag fort­sät­ter.

Sedan slår det mig: Jag är tio år äld­re, men mina karak­tä­rer har inte åld­rats. Jag har ald­rig tyckt att det var job­bigt att åld­ras, tvärtom har jag all­tid velat vara äld­re, skyn­da! Och jag nju­ter av att bli äld­re, nju­ter av att sam­la på mig erfa­ren­he­ter. Men att tina upp mina karak­tä­rer ur mam­mu­ti­sen väc­ker något i mig. Jag ställs inför karak­tä­rer som jag haft tyd­ligt fix­e­ra­de i mitt huvud, men som jag nu ser på nya sätt för att jag själv har för­änd­rats.

Chet, huvud­ka­rak­tä­ren i min förs­ta roman, är en fem­tio­fy­ra­å­rig för­fat­ta­re från Chi­ca­go som kom­mer till Sve­ri­ge för sin mam­mas begrav­ning. När Chet först dök upp i mitt huvud var året 2006. Jag hade pre­cis fyllt tju­go­ett och fem­tio­fy­ra kän­des lagom, inte uråld­rigt men ändå gans­ka gam­malt. Han var mer än dub­belt så gam­mal som mig med god mar­gi­nal, tret­ti­ot­re år äld­re. Nu är han bara tju­go­ett år äld­re än mig. Och oav­sett om den roma­nen någon­sin blir utgi­ven kom­mer han all­tid att fin­nas där i mitt huvud, en sli­ten ame­ri­kansk man som vil­set vand­rar omkring på Stock­holms gator och i Norr­lands inland och käm­par för att för­stå sin egen histo­ria. Han kom­mer all­tid att vara fem­tio­fy­ra, även om jag lever tills jag fyl­ler hund­ra.

Än mer påträng­an­de blir det med huvud­ka­rak­tä­ren i den roman som jag nu arbe­tar på. Hob­by­hol­ly­wood­mam­man är en fyr­ti­otvåå­rig, ensam­stå­en­de, livs­kri­san­de mam­ma i Fars­ta strand i Stock­holm. När hon först gjor­de entré 2009 var jag tju­go­fy­ra och bod­de i min förs­ta egna lägen­het. Hon var inte rik­tigt dub­belt så gam­mal som mig, men det kän­des unge­fär så. Hen­nes liv var mil­tals från mitt eget. När jag nu tar upp skri­van­det näs­tan tio år sena­re är hen­nes liv på många plan fort­fa­ran­de mil­tals från mitt, men på and­ra plan har det kru­pit sig när­ma­re. Om tio år blir vi jämn­gam­la! Och när jag kom­mit ikapp Chet kom­mer Hob­by­hol­ly­wood­mam­man fort­fa­ran­de att sit­ta i sin sun­ki­ga lägen­het mitt i fyr­tio­år­s­kri­sen och läng­ta efter gla­mou­ren.

Des­sa två som bor i mitt huvud, som är mig så nära trots att — eller kanske för att — de bara exi­ste­rar i mitt med­ve­tan­de. Vid sina respek­ti­ve födel­ser hade båda gott och väl kun­nat vara mina för­äld­rar. Om tio eller tju­go år kan jag dela deras livs­kri­ser, om ytter­li­ga­re tret­tio eller fyr­tio år har hju­let gått hela vägen runt och det är jag som är för­äl­dern, ålders­mäs­sigt såväl som idémäs­sigt.

Jag åter­upp­tar bekant­ska­pen med mina karak­tä­rer och kän­ner en helt annan sym­pa­ti för dem, som jag all­tid tyckt om men ofta skrat­tat rått åt. Jag kän­ner mig när­ma­re dem, tju­goplus­sa­rens hög­mo­di­ga odöd­lig­het har ersatts av tret­ti­oplus­sa­rens ödmju­ka­re med­ve­ten­het. Och jag möter inte bara Chet och Hob­by­hol­ly­wood­mam­man i mina tex­ter, jag kon­fron­te­ras av en annan Lai­di. En Lai­di som var mitt i kao­set, som käm­pa­de sig fram­åt mel­lan sam­man­brot­ten. Som ännu inte hade fått den hjälp av psy­ko­far­ma­ka och tera­pi som gör att jag idag mår bätt­re än jag någon­sin har i mitt liv, men­talt och fysiskt. Jag kon­fron­te­ras av mitt eget bagage, helt enkelt.

Plöts­ligt får jag ett nytt per­spek­tiv på mitt liv och mitt åld­ran­de tack vare de karak­tä­rer jag själv har hit­tat på. Jag är inte läng­re i det kaos jag var i då Chet och Hob­by­hol­ly­wood­mam­man kom till, jag kan släp­pa det baga­get och ändå ha dem kvar. Jag kan behål­la det posi­ti­va och låta res­ten vara. Och även om jag öns­kar att jag hade kun­nat slip­pa det här årtion­det, eller kun­nat göra saker annorlun­da, var jag tvung­en att gå ige­nom det för att bli den jag är idag. Krop­pen behö­ver tid och vård för att läka, oav­sett om ska­dan är fysisk eller psy­kisk. Nu har jag änt­li­gen kom­mit till den punkt där jag är kapa­bel att läg­ga fing­rar­na på tan­gen­ter­na igen, att fort­sät­ta där jag blev avbru­ten.

Och pre­cis som mina karak­tä­rer ger mig ett nytt per­spek­tiv på mitt eget liv, får jag ett nytt per­spek­tiv på de histo­ri­er jag skri­ver tack vare den tio år långa pau­sen. Om jag hade skri­vit fär­digt roma­ner­na innan uppe­hål­let hade det inte bli­vit så påtag­ligt. Men nu åter­upp­tar jag arbe­tet mitt i pro­ces­sen, går in i tex­ten där jag släpp­te den och änd­rar, läg­ger till och drar ifrån. Jag sam­lar ihop de oli­ka pus­sel­bi­tar­na och ser att själ­va bitar­na har för­änd­rats. Jag är tio år äld­re, jag är en helt annan per­son nu än jag var då. Och de histo­ri­er som jag nu fort­sät­ter skri­va på kom­mer att bli annorlun­da på grund av det. Antag­li­gen ock­så bätt­re. Mina karak­tä­rer är desam­ma, men jag behand­lar dem annorlun­da nu än jag gjor­de då. Med både mer var­sam­het och till­för­sikt. Och med tio år till av livs­er­fa­ren­het. Vil­ket kom­mer att omfor­ma mina karak­tä­rers livs­er­fa­ren­he­ter, trots att de inte åld­ras själ­va.

Sedan före­stäl­ler mig mina karak­tä­rer i utgiv­na böc­ker, vil­ket är det jag arbe­tar mot. När jag är död står Chet och Hob­by­hol­ly­wood­mam­man och alla and­ra mina karak­tä­rer kvar i bok­hyl­lan, står kvar i sam­ma tid och i sam­ma ålder. Det ger mig svin­del. Mina barn­barn kom­mer att kun­na ta ner en bok från bok­hyl­lan och tän­ka på mor­mor. Jag ser fram­för mig ett barn­barn i tio­års­ål­dern som blädd­rar i boken om Chet och tän­ker att han är så him­la gam­mal, fast det är ju inte så kons­tigt eftersom mor­mor är (eller var) jät­te­gam­mal. Som barn tän­ker, en äld­re per­son har all­tid varit gam­mal. Och en karak­tär i en bok har all­tid varit så gam­mal som hen är när en läser boken.

Ta det ett steg läng­re, tänk om jag har sådan tur att mina böc­ker fort­fa­ran­de läses om hund­ra år? Med läsa­re som för­und­ras eller skrat­tar år tids­be­skriv­ning­ar­na av det tidi­ga tvåtu­sen­ta­let. Pre­cis som vi läser böc­ker från nit­ton­hund­ra­ta­lets bör­jan och reflek­te­rar över allt som är främ­man­de och över hur långt vi har kom­mit sedan dess. Ingen­ting kom­mer att fin­nas kvar av mig för­u­tom ord på pap­per, hela den värld jag lever i kom­mer att ha för­vand­lats till en annan. Jag möts av min egen död, av det fak­tum att jag kom­mer att slu­ta som kom­post som alla and­ra. Jag är inte odöd­lig, trots allt.

Medan Chet och Hob­by­hol­ly­wood­mam­man lever sina evig­hets­långa fem­tio­fy­ra­å­ri­ga och fyr­ti­otvåå­ri­ga liv mel­lan bok­si­dor­na. Och jag för­un­nar dem deras evig­hets­ex­istens och är tack­sam över att jag inte behö­ver dela den. Jag tän­ker fort­sät­ta att nju­ta av att åld­ras, med mina karak­tä­rer som fas­ta refe­rens­punk­ter genom mitt fram­åt­skri­dan­de liv. De hjäl­per mig att behål­la rikt­ning­en och per­spek­ti­vet. Ja må vi leva uti hund­ra­de år.

2 thoughts on “Den otippade åldersinsikten eller jag åldras ikapp mina karaktärer”

  1. Åh vad här­ligt att läsa! 🙂
    Dels om din åter­komst till tan­gen­ter­na, men ock­så upp­fris­kan­de tan­kar om att åld­ras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *