Jag har skrivit historier hela mitt liv, men i tjugoårsåldern började jag långsamt att ta mitt eget skrivande på allvar. 2008, för tio år sedan, var jag tjugotvå och hade en första version klar av min första roman. Några år senare hade jag flera olika romanprojekt på gång. Så långt allt väl. Jag var en blivande författare med fingrarna på tangenterna. En ljuvlig bild, frusen i tiden. Som en mammut i ett isblock.
Precis efter att den bilden togs började vad som skulle visa sig vara ett decennium av sjukdom. Av utbrändhet och fibromyalgi, av depression och panikångest, av så många diagnoser att jag har tappat räkningen. Vilket innebar att mina romanprojekt också blev infrusna, fastlåsta mitt i skapandeprocessen under tio års tid.
Snabbspolning till 2018, idag. Jag är trettiotvå. Nu lägger jag fingrarna på tangenterna igen, allt har förändrats och inget har förändrats. Jag öppnar mina skrivprojekt, tinar upp mina kreativa idéer en efter en och granskar dem försiktigt, med bävan. I tio års tid har varje tanke på mitt eget skrivande gett mig ångest, total blockering har rått i självförsvar. Nu har jag slagit det jävla decenniet på käften och mina idéer lockar på mig, kallar på mig, de vill släppas loss igen. Och jag läser dem och jag ser att de vill mig väl, att jag vill mig själv väl i min lust att fortsätta skriva. Så jag fortsätter.
Sedan slår det mig: Jag är tio år äldre, men mina karaktärer har inte åldrats. Jag har aldrig tyckt att det var jobbigt att åldras, tvärtom har jag alltid velat vara äldre, skynda! Och jag njuter av att bli äldre, njuter av att samla på mig erfarenheter. Men att tina upp mina karaktärer ur mammutisen väcker något i mig. Jag ställs inför karaktärer som jag haft tydligt fixerade i mitt huvud, men som jag nu ser på nya sätt för att jag själv har förändrats.
Chet, huvudkaraktären i min första roman, är en femtiofyraårig författare från Chicago som kommer till Sverige för sin mammas begravning. När Chet först dök upp i mitt huvud var året 2006. Jag hade precis fyllt tjugoett och femtiofyra kändes lagom, inte uråldrigt men ändå ganska gammalt. Han var mer än dubbelt så gammal som mig med god marginal, trettiotre år äldre. Nu är han bara tjugoett år äldre än mig. Och oavsett om den romanen någonsin blir utgiven kommer han alltid att finnas där i mitt huvud, en sliten amerikansk man som vilset vandrar omkring på Stockholms gator och i Norrlands inland och kämpar för att förstå sin egen historia. Han kommer alltid att vara femtiofyra, även om jag lever tills jag fyller hundra.
Än mer påträngande blir det med huvudkaraktären i den roman som jag nu arbetar på. Hobbyhollywoodmamman är en fyrtiotvåårig, ensamstående, livskrisande mamma i Farsta strand i Stockholm. När hon först gjorde entré 2009 var jag tjugofyra och bodde i min första egna lägenhet. Hon var inte riktigt dubbelt så gammal som mig, men det kändes ungefär så. Hennes liv var miltals från mitt eget. När jag nu tar upp skrivandet nästan tio år senare är hennes liv på många plan fortfarande miltals från mitt, men på andra plan har det krupit sig närmare. Om tio år blir vi jämngamla! Och när jag kommit ikapp Chet kommer Hobbyhollywoodmamman fortfarande att sitta i sin sunkiga lägenhet mitt i fyrtioårskrisen och längta efter glamouren.
Dessa två som bor i mitt huvud, som är mig så nära trots att — eller kanske för att — de bara existerar i mitt medvetande. Vid sina respektive födelser hade båda gott och väl kunnat vara mina föräldrar. Om tio eller tjugo år kan jag dela deras livskriser, om ytterligare trettio eller fyrtio år har hjulet gått hela vägen runt och det är jag som är föräldern, åldersmässigt såväl som idémässigt.
Jag återupptar bekantskapen med mina karaktärer och känner en helt annan sympati för dem, som jag alltid tyckt om men ofta skrattat rått åt. Jag känner mig närmare dem, tjugoplussarens högmodiga odödlighet har ersatts av trettioplussarens ödmjukare medvetenhet. Och jag möter inte bara Chet och Hobbyhollywoodmamman i mina texter, jag konfronteras av en annan Laidi. En Laidi som var mitt i kaoset, som kämpade sig framåt mellan sammanbrotten. Som ännu inte hade fått den hjälp av psykofarmaka och terapi som gör att jag idag mår bättre än jag någonsin har i mitt liv, mentalt och fysiskt. Jag konfronteras av mitt eget bagage, helt enkelt.
Plötsligt får jag ett nytt perspektiv på mitt liv och mitt åldrande tack vare de karaktärer jag själv har hittat på. Jag är inte längre i det kaos jag var i då Chet och Hobbyhollywoodmamman kom till, jag kan släppa det bagaget och ändå ha dem kvar. Jag kan behålla det positiva och låta resten vara. Och även om jag önskar att jag hade kunnat slippa det här årtiondet, eller kunnat göra saker annorlunda, var jag tvungen att gå igenom det för att bli den jag är idag. Kroppen behöver tid och vård för att läka, oavsett om skadan är fysisk eller psykisk. Nu har jag äntligen kommit till den punkt där jag är kapabel att lägga fingrarna på tangenterna igen, att fortsätta där jag blev avbruten.
Och precis som mina karaktärer ger mig ett nytt perspektiv på mitt eget liv, får jag ett nytt perspektiv på de historier jag skriver tack vare den tio år långa pausen. Om jag hade skrivit färdigt romanerna innan uppehållet hade det inte blivit så påtagligt. Men nu återupptar jag arbetet mitt i processen, går in i texten där jag släppte den och ändrar, lägger till och drar ifrån. Jag samlar ihop de olika pusselbitarna och ser att själva bitarna har förändrats. Jag är tio år äldre, jag är en helt annan person nu än jag var då. Och de historier som jag nu fortsätter skriva på kommer att bli annorlunda på grund av det. Antagligen också bättre. Mina karaktärer är desamma, men jag behandlar dem annorlunda nu än jag gjorde då. Med både mer varsamhet och tillförsikt. Och med tio år till av livserfarenhet. Vilket kommer att omforma mina karaktärers livserfarenheter, trots att de inte åldras själva.
Sedan föreställer mig mina karaktärer i utgivna böcker, vilket är det jag arbetar mot. När jag är död står Chet och Hobbyhollywoodmamman och alla andra mina karaktärer kvar i bokhyllan, står kvar i samma tid och i samma ålder. Det ger mig svindel. Mina barnbarn kommer att kunna ta ner en bok från bokhyllan och tänka på mormor. Jag ser framför mig ett barnbarn i tioårsåldern som bläddrar i boken om Chet och tänker att han är så himla gammal, fast det är ju inte så konstigt eftersom mormor är (eller var) jättegammal. Som barn tänker, en äldre person har alltid varit gammal. Och en karaktär i en bok har alltid varit så gammal som hen är när en läser boken.
Ta det ett steg längre, tänk om jag har sådan tur att mina böcker fortfarande läses om hundra år? Med läsare som förundras eller skrattar år tidsbeskrivningarna av det tidiga tvåtusentalet. Precis som vi läser böcker från nittonhundratalets början och reflekterar över allt som är främmande och över hur långt vi har kommit sedan dess. Ingenting kommer att finnas kvar av mig förutom ord på papper, hela den värld jag lever i kommer att ha förvandlats till en annan. Jag möts av min egen död, av det faktum att jag kommer att sluta som kompost som alla andra. Jag är inte odödlig, trots allt.
Medan Chet och Hobbyhollywoodmamman lever sina evighetslånga femtiofyraåriga och fyrtiotvååriga liv mellan boksidorna. Och jag förunnar dem deras evighetsexistens och är tacksam över att jag inte behöver dela den. Jag tänker fortsätta att njuta av att åldras, med mina karaktärer som fasta referenspunkter genom mitt framåtskridande liv. De hjälper mig att behålla riktningen och perspektivet. Ja må vi leva uti hundrade år.
Åh vad härligt att läsa! 🙂
Dels om din återkomst till tangenterna, men också uppfriskande tankar om att åldras.
Tack fina du!
Like!! I blog quite often and I genuinely thank you for your information. The article has truly peaked my interest.